Lugnet vid vattenfallen

Rinnande vatten upplever många som en slags naturlig terapi som ger chans till att rensa och återställa den mentala balansen. Bilden tagen av Pelle Eriksson när Karla Vargas (@passionforvintangejewelry) och @Swetours besökte vattenfallen.

Valentina och Natalie från Barbilla Rainforest Lodge ska idag guida de förväntansfulla kvinnor som ska gå ”vattenfallsturen” i Nationalparken Barbilla. En vandringsled som 2024 sattes upp på Lonely Planets lista av sju vandringleder i Costa Rica som man inte får missa!

Guiderna berättar att det är en ungefärlig höjdskillnad på 150 meter ner till Tapirfloden, en sträcka på 1,3 km, som har relativt branta partier. Kvinnorna är otåliga att få komma iväg. De längtar efter att få röra på sig! De har rest till Costa Rica med Ulrica Riedel (@aktivgladjemtpe) och Marita Jansson (@maja_yoga) från Uppsala som anordnar tränings resor med spännande upplevelser.

Valentina påpekar att man ska motstå impulsen att ta på trädstammar när man behöver något att hålla i sig. Visst är det intressant att till exempel få se världens största myra, bullet ants, men hon vill inte att någon ska behöva uppleva smärtan av ett stick, eftersom de vill till vattenfallen och bada snarast :). Alla har fått vandringsstavar att hålla sig i, så det borde inte vara några problem.

Väl framme vid floden behöver tjejerna gå genom vattnet för att komma till andra sidan. Alla väljer att behålla skorna på. De verkar barnsligt förtjusta över att få gå rätt in i floden och någon säger glatt att de ju ändå är genomsvettiga. Under kläderna har de flesta redan badkläder på och verkar vara mer än redo att bada!

På andra sidan börjar Nationalparken och gänget fortsätter nu längs strandkanten. Här tornar regnskogens höga träd majestätiskt upp sig. Det är tydligt att det är orörd regnskog. Det gäller att hålla balansen och navigera mellan alla stenar. De letar den ingång som ska leda in i regnskogen igen, mot vattenfallet. Fjärilarna fladdrar förbi, varma, lena vindpustar känns tydligt här nära vattnet, och suset från de höga trädkronorna blandas ibland med cikadornas konstant brusande. En ljudmatta som ibland översköljer alla andra ljud och skapar en bedövande atmosfär som vaggar in kvinnorna i det nya panoramat de kommit till. Pratet avtar.

Kvinnorna lämnar floden och följer sina guider in i regnskogen. Efter att ha vandrat längst ett litet vattendrag, ibland över och under fallna trädstammar når gänget slutligen ”Dos Caídas” (ungefär ”de två fallen”).

Valentina klättrar upp på en trädstam medan någon tar en bild. Vattenfallet med dubbla fall är fantastiskt vackert. Ljuset som strålar in på det övre fallet skapar en glittrande effekt som förhöjer dess storslagna skönhet. Flera tar sig an utmaningen att hoppa från stammen ner i lagunen, och deras skratt ekar snart längs de branta vulkaniska klippväggarna som omger vattnet.

Senare på dagen vandrar man vidare till ”Cascada Terciopelo”, lansormens vattenfall. Det är ett märkligt namn, men någon såg en lansorm där en gång. När Nationalparken började organisera vandringar till vattenfallet behövdes ett namn, och det blev just det.

Foto: Jeffrey Ortega @jeff_ortegam (https://www.facebook.com/ParqueNacionalBarbilla/photos/pb.100064327856534.-2207520000/627604325458053/?type=3)

Snart fylls lagunen under vattenfallet av badare som njuter av det svala vattnet. Idag är det endast denna grupp här; de är ensamma, långt bortom turism. Kvinnorna låter sig uppslukas av lugnet vid vattenfallet, och dess rogivande atmosfär omger dem.

Det är det intressanta med dessa vandringar att även personer som annars lever ett ganska hektiskt liv ofta i stadsmiljö, ändå bär på en slags naturlig anknytning till naturen. Efter ett tag synkroniserar man in sig. Naturens har en lugnande effekt. Utan större ansträngning blir vi mer närvarande och fokuserade på alla intryck.